Urban Exploration

Sundbyberg Tuletorget - Augusti 2016

Jag är och köper en monitor som dottern ska få i present. Det är en arbetskollega som har en monitor över som bara står och skräpar i ett förråd. Min arbetskollega bor vid Tuletorget och där händer det grejor. Staket, hål i marken, betongsuggor och en och annan byggnadsarbetare. Hela området renoveras. Jag noterar att man även river hus! Ska jag stanna och fota med mobilen? Nej! Det finns gränser. Jag är trött som fan och det är för svårt att blända ner med en mobilkamera.

Dagarna går och jag får varje dag en lägesrapport från min arbetskollega. Du måste åka dit och fota, snart är huset borta... Till slut tröttnar jag på tjatet och åker dit på lunchen. Båda kamerorna är med. Jag klättrar som vanligt på allt möjligt som finns till hands för att komma över stakethelvetet som omger rivningsplatsen. Folk stannar till och tittar på. Vad nu? Det här är jag inte van vid. Folk som visar intresse för det jag gör. Jag har kommit fram till att det är antalet kameror som är helt avgörande. Har man EN systemkamera med sig är det ingen som lägger märke till en. Kameran kan vara stor som ett jävla hus. Det spelar ingen roll. Har man däremot två systemkameror med sig så tror plötsligt folk att nu händer det minnsan något här. Det är ju en "fotograf" på platsen. För fotografer har alltid minst två kameror med sig. Nu är det faktiskt så att detta till stor del faktiskt är sant. Men hur kan vanligt folk och fä känna till det?