Urban Exploration

Norberg Åsgruvan - december 2016

Jag är hos syrran i Norberg i mellandagarna. Jag har redan härjat runt i Norbergsområdet några gånger utan någon större framgång. Jag vet ju att det vimlar av gruvområden här. Vi åker till Avesta och badar och på vägen hem igen ser jag en gruvlave sticka upp över träden. Hur kan jag inte ha sett den tidigare? Nåväl. Hem och lämna dottern hos syrran och så iväg igen. Jag ska sälja dotterns Canon 1100D till hennes kusin, men jag plockar med den en sista gång.

Gruvlaven sticker upp någonstans i Kärrgruvan. Jag åker runt på småvägarna och försöker komma nära tornet. Det går sådär. Till slut parkerar jag vid ett stort runt, rött hus uppe i skogen på en kulle. Jag gissar att jag ska gå åt ett visst håll. Men precis när jag ska börja gå ser jag plötsligt ett gammalt rostigt staket. Det ligger åt helt andra hållet och jag går dit istället. Efter ca 30 meter ser jag plötsligt gruvlaven. Vad fel man kan ha ibland! Det är väl ett under att jag överhuvudtaget hittar till alla dessa gamla ställen.

Gruvlaven är tydligen byggd 1944 och har ersatt en tidigare byggnad som var i trä. Det är en av de råaste gruvtorn jag sett. Kanske är endast Polhemsgruvans torn ännu råare. En dörr i järn har öppnats till hälften, fast åt fel håll. Någon tidigare besökare ville verkligen komma in här. En tunna har dragits fram så att man ska kunna komma in genom den halvöppna dörren. Jag tittar in och ser att ännu en tunna står där inne under ytterligare en dörr som sitter högt upp på väggen. Jaha. Ska jag gå in. Jag har varken hjälm, ficklampa eller stativ med mig. Och jag har fel kläder på mig. Jag hör en röst i bakhuvudet. Det är min visa röst som talar. Den säger: krångla inte till det i onödan. Alltså bestämmer jag mig för att inte försöka ta mig in. Jag återkommer vid ett senare tillfälle.

Jag återvänder upp till bilen och passar på att fota ruinerna efter en gammal byggnad på vägen upp. Efter det fotar jag det stora gruvhålet som ligger alldeles i närheten. Min höjdskräck är ett ständigt återkommande tema i de här små utflykterna. Och så även denna gång. Det stupar brant ner på många ställen. Det är snö på marken men jag bedömmer ändå halkrisken som liten. Jag upptäcker en av de gamla gruvöppningarna. Ännu en anledning att återkomma hit. För att komma till gruvöppningen måste man fira sig ned med rep.

Efter lite detektivarbete inser jag att gruvan jag besökt inte heter Kärrgruvan. Den heter Åsgruvan. Det är själva området, eller stadsdelen, som heter Kärrgruvan.